Bruden genom tiderna

Medeltida brudar

Hur brudar klädde sig på forntiden vet vi inte så mycket om, inte hur festligheterna såg ut heller. Det är först under medeltiden vi börjar ha skriftliga uppteckningar.

Brudkrona


Sverige var under denna tidsepok katolskt och genom en Mariakult kom brudkronan att bli populär. Kronan hade stark symbolkraft och betyder renhet. Den fick bara användas om bruden var orörd. Hade hon den ändå på sig under vigselakten skulle den svartna i kyrkan sa man, d v s det var stor skandal om det uppdagades. 
Det kunde hända att ett barn föddes inom nio månader efter vigseln, och i så fall måste kronan "omförgyllas" på brudparets bekostnad. Det var ytterst skamligt och obehagligt.

Folktro omkring brudkronan har levt kvar ända in i vårt århundrade och August Strindbergs drama "Kronbruden" handlar om detta.

Även bröllopskrans av blommor, gärna tillsammans med kronan, användes i håret. Bröllopskransen var också den ett kyskhetstecken. Dagens blomdiadem kan ses som efterföljare till dessa bröllopskransar.

Vad gäller själva brudens klädsel klädde man sig efter vad man hade råd till under medeltiden. Egentillverkade eller importerade material och efter förebilder. Det gällde både allmogen och högre stånd.

Bröllopsdagen räknades som den viktigaste, men också den farligaste, dagen i en kvinnas liv. En nyligen använd brudklänning ansågs t.o.m besitta magiska krafter. Till skydd mot de onda makterna utsmyckades brudklädseln med mängder av guldsmycken och ädla stenar. 
Smycken var naturligtvis också ett mått på brudens ekonomiska status, ett sätt att visa upp sig i all sin prakt för de som hade råd. Intresset och lusten att visa upp sin praktfullhet går sen i arv till senare seklers brudar.

Brudklänningen under 1700- och 1800- talen 

Hos allmogen utvecklades så småningom dräkter med regional karaktär, hembygdsdräkter, sockendräkter osv. Bruden skulle kläs så påkostat som möjligt. Först och främst dräkten från bygden med långa manschetter till, vilket skulle hindra bruden från att arbeta denna dag. Man garnerade också bröstpartiet med allehanda blommor, pärlor eller silversmycken, allt efter ekonomisk möjlighet. Ju mer desto bättre! 
Var bruden orörd kunde hon bära krona, men den skulle då kläs in så att ingen metall syntes. Kronan kläddes med pappersblommor, tygblommor och glaspärlor, och ibland kunde den också vara gjord av halm eller andra material. 
Brudens huvudbonad kunde vara upp till 40 cm hög!

Allmogens brudklädsel på 1700- och 1800-talen var alltså mycket färgsprakande. På Nordiska Museet i Stockholm kan man se hur det såg ut.

De högre samhällsskiktens brudar under 1700-talet, t.ex. adeln, använde eleganta och drapperade klänningar i olika färger, även vita, enligt den tidens mode. Också här var brudens klädsel överdådigt utsmyckad för att markera bröllopets kontrast till den grå vardagen. Klänningen fortsatte bruden sedan att använda i andra festliga sammanhang.

Efter fransk förebild introducerades i början av 1800-talet den vita (gulvita) brudklänningen i de förnämsta kretsarna. Det franska brudmodet med vit slöja och spetsar i håret anammades också av högre ståndens brudar. Vitt var oskuldens färg och ytterst lämplig för brudskruden. 
En annan nyhet som slog igenom var orangeblommor - symbolen för fruktbarhet - som brudens kännetecken och dessa apelsinblommor blev viktiga brudelement under hela 1800- talet. Traditionen med konstgjorda blommor i håret, som fortfarande finns kvar i modern tid, började alltså vid den här tiden.

Tillskärningen varierar efter modet. Under tidigt 1800-tal var bruden dekollterad, midjan skuren högt under bysten, stilen kallas empire. Mot mitten av seklet markerades midjan kraftigt och snörliv användes. Mot slutet av århundradet var klänningen sedesamt höghalsad och endast skospetsen fick anas. Slöjan blev också allt bredare från att ha varit som en smal sträng. Klänningarna var gjorda i material som bomull (som var dyrbart vid denna tid), siden och moire.

Under brudklänningen hade man en mängd underkläder - mammelucker, snörliv m.m. Dessa var ytterst sensuella och ansågs mycket viktiga. Strumpbeband bars också, vilka bruden gav bort under bröllopsfesten som en sinnlig gest….

Hos allmogen blev sockendräkten omodern i slutet av 1800-talet och folket började ta efter de högre ståndens smak och stil vid val av brudklädsel. Till skillnad från adeln hade inte allmogen råd att ha flera högtidsdräkter än en och eftersom denna måste kunna användas vid alla tillfällen, även begravning, måste den vara svart. Det ansågs också högfärdigt att använda vitt, skrytsamt rentav. Slöjan fick däremot vara vit. I övrigt följde man gärna modet i mån av ekonomiskt möjlighet. Klänningen kunde garneras med silverspets om man hade råd, just spets var mycket dyrbart. Mot slutet av 1800-talet började man också ta över myrtenkronan från adelsskiktet, vilka hade använt myrten som ett kyskhetstecken sedan 1700-talet. Detta bruk levde kvar inpå vårt sekel. En mor planterade ofta myrten på sin dotters dopdag med tanke på flickans framtida bröllop.

Att bruden började hålla i en brudbukett vid slutet av 1800-talet är en sed som också den kommer från Frankrike. Tidigare hade bruden hållit i sin brudnäsduk och den psalmbok hon fått av sin fästman i fästmögåva .

Bröllopsklädsel i modern tid


Först på 1920-talet börjar vanligt folk använda vit brudklänning. Klänningen följer modets allt snabbare växlingar och vem minns väl inte 1960-talets kortkorta klänningar eller 1970-talets vardagsklädsel. De pampiga, pärlbroderade princessklänningarna hörde förstås 1980-talet till, och nu under slutet av 1990-talet har de enkla och rena linjerna börjat komma tillbaka. Precis som under 1930-talets magra år.

Nya material lanserades under 1900-talet. På 1910-talet chiffong, under 1920-talet silkestyll och silkessammet och under 1930-talet slog slankiga sidenmaterial som satin-fleur igenom. 1940-talet bidrog med konstsiden och efter 1950 har en rad syntetmaterial förekommit. Dagens brudar gifter sig återigen gärna i siden eller satin.
Idag, när skilsmässorna ökat avsevärt och människor gifter sig för både andra och tredje gången kan brudklänningen se ut på många olika sätt och många undviker t ex att bära vitt andra gången de gifter sig. Under hela 1900-talet har brudklänningens färg markerat om bruden varit s k orörd, en tradition som tycks hålla i sig vid omgifte.

Kronans roll och betydelse har minskat under 1900-talet. Den fick visserligen ett modeuppsving i början av seklet då det blev vanligt med smäckrare kronor än tidigare och materialet blev silver eller som tidigare förgyllt silver. Efter 1950- talet har kronan i stort sett varit borta ur bilden, men med det intresse som finns idag för traditioner har den börjat bli populär igen. Kronan ursprungliga uppgift som symbol för brudens oskuld har naturligtvis mindre betydelse för det nysprungna intresset.

Handskar har förekommit genom tiderna. Går man långt tillbaka ansågs det att en ungmö skulle bära bara händer och en änka som gifte om sig skulle ha handskar. Därefter ansågs det länge, så sent som in på 1960-talet, obligatoriskt med handskar för en sedesam brud. 

Brudgummens klädsel 

Brudgummen har burit svart rock sedan 1700-talet. Denna kunde man få låna av prästen om man inte ägde någon. Under 1800-talet bar borgarskiktet frack, en tradition som efterhand spridits och blivit allmängods under 1900-talet. Numera, tack vare internationaliseringen, förekommer också att brudgummen använder sådan osvensk bröllopsklädsel som smoking.
Förr skulle också den blivande bruden sy brudgummens bröllopsskjorta, den symboliserade omfamningen och skulle sparas och vårdas genom livet och bäras på "den sista färden"


Källa: Av Anna Lundgren och Regina Budrys